justunique

Jag fattar inte. Jag orkar inte. Jag vill inte längre. Jag vill bara göra allt ogjort men nu går inte det och allt är förstört. En utav dom allra finaste vännerna jag haft i hela mitt liv, hatar mig. Min bästavän som jag stod allra närmast, vill att jag drar åt helvete. Min bästavän jag kunde dela allt med, vill inte ha nånting med mig att göra. Jag vet inte vad jag ska säga. Finner inga ord. Ett förlåt räcker inte. Vad fan ska jag göra? Jag vill inte kolla på mig, jag skäms. Jag vill inte äns lägga en tanke på kvällen igår, jag kommer bara bli förbannad. Seriöst. Jag fattar inte hur man kan vara så dum. Jag hatar mig själv. Allting jag behövde, försvann bara. Poff! Så rök den vänskapen man har kämpat så hårt för att bygga upp så fin. Inte bara ytan, utan grundligt, steg för steg och äntligen blivit klar efter mer än ett år. Men då var det nånting som gjorde så att en liten del gick sönder, och då rasade allt. SÅ känns det! Jag borde ha byggt upp det grundligare och jag borde fattat att man inte ska gå över gränsen för då rasar allt. Men nu är det försent och allt är gjort och går inte att bygga tillbaka. Jag saknar dig redan. Jag behöver dig. Jag klarar mig inte utan dig. Jag vill bara förklara allt. Jag vill att du slår mig. Jag vill bara hålla om dig. Jag vill höra din röst. Jag vill bara stå bredvid dig och känna mig trygg. Allt vi byggt, ska allt bara försvinna nu? Ska allt vi gått igenom tillsammans, suddas ut. När vi har kommit så långt, är det väl inte läge att stänga boken helt? Eller.? Alla gör fel. Vi båda har gjort det så många gånger mot varandra. Det vet du. Men den här gången, blev det nog ett steg för mycket. Jag önskar jag kunde förklara mer, jag önskar jag kunde få dig att lyssna, jag önskar att jag fick chansen att säga allt Face to Face, jag önskar jag kunde göra allt ogjort, jag önskar att du slår mig rakt i ansiktet. Jag hoppas och önskar, att du läser detta och iallafall försöker förstå lite.. Jag älskar dig, det vet du. Fan, förlåt..!

/Lovisa